lördag 23 januari 2016

Mitt långsiktiga mål och veckans kortsiktiga mål

Jag är helt förundrad över alla fantastiska bloggar jag hittar om privatekonomi. Det är väldigt blandat, allt från människor som vill konsumera mindre till de som inför total köpstopp. Jag läser om olika mål man har satt för sin ekonomi, som att spara till ett hus eller för att bli helt skuldfri. Jag läser om människors vilja över att själva bestämma över sin tid och kanske pensionera sig vid en mycket tidigare ålder än det traditionella 65. Vissa har som mål att tjäna sin första miljon eller leva av utdelningar och andra passiva inkomster. Det är mycket nytt för en slösa som mig. Mycket nya ord, och många aha upplevelser. Jag blir så otroligt inspirerad. Samtidigt önskar jag att jag hade förstått detta när jag var yngre. Känns som att jag är sist på att hoppa på tåget och har missat de mesta.  Det är verkligen en helt ny värld som har öppnat sig för mig!

Jag fortsätter med appen Tink. Den är helt enkelt fantastisk! Jag har även laddat ner appen matpriskollen. Även denna app är fantastisk!

 För första gången i mitt liv, har jag börjat tänka över vad saker och ting kostar. Jag jämför priser och har plötsligt blivit snål, men på ett bra sätt! Jag har alltid skrattat åt snåla människor förut. Tyckt att de har varit jobbiga och pinsamma. Men en sak är säker, inget är mer pinsamt än att hamna i den sitsen jag befinner mig i just nu. Jag har inte ens kontrollen över min egen ekonomi mer. Det känns som ett massivt övergrepp, men jag får skylla mig själv. Och jag inser att det är okej att jag skäms över detta. Det är nog en normalreaktion. Jag har en gammal kollega som har varit/är i samma sits. För henne är det ingen stor grej. Hon gnäller mest och tycker att det är för jävligt att kronofogden får göra så mot en barnfamilj. Hon är rent utsagt rasande över det faktum att kronofogden tvingar hennes barn till fattigdom. Jag antar att det kan vara lätt att ta på sig offerkoftan och skylla på annat, i hennes fall har det att göra med b.la invandringen, och ursäkterna är många fler.  Jag väljer att inse att det här är bara mitt fel. Inga ursäkter! Jag ska göra rätt för mig och lära mig något av detta. Jag ska också bli en sån där spara/tänka på konsumtionen och värna om miljön/ och köpa aktier bloggare!  Aldrig mer ska jag ligga sömnlös i framtiden över räkningar, och aldrig mer ska jag och maken tjafsa om pengar. Vi ska sätta familjens trygghet först och hitta nya sätt att njuta av livet innan allt vänder. Se det lilla, se det där leendet våra barn ger oss, de där kindpussarna från de små liven och vara rädda om äktenskapet. Det blir en tuff tid, men jag kommer att kämpa hårt, för jag vet att min familj är värd det. En dag blir vi skuldfria, det är mitt långsiktiga mål!

Jag är väldigt orolig över det sociala livet. Nu när vi blir tvungna att tacka nej till middagar ute med vännerna, och vi kommer definitivt inte ha råd att bjuda över folk på middagar eller grillpartyn, hur kommer det påverka relationen med våra vänner och närstående? Hur många gånger kan man gå på middag hos andra utan att bjuda tillbaka, och hur ska jag göra med mammaträffarna? Tankarna har varit många. Men sen kom jag på det. Jag kan bjuda våra vänner och tjejer från mammagruppen på fika. Det låter enkelt, men jag måste erkänna en dödssynd bland oss kvinnor. Jag kan knappt baka! Jag är jätte duktig på att laga mat, men bakning har aldrig varit min grej. Så därav blev veckans kortsiktiga mål att jag ska lära mig att baka! Inga mer köpta bullar för dyra kronor. Så i skrivandets stund har jag en bulldeg på jäsning! Vi får väl se hur det går. Tanken är att kunna ha ett gäng kanelbullar i frysen när vi får besök. Det är konstigt att man kan ha så ont i magen av rädsla för att ens vänner ska få veta hur vi har det. Skammen är jätte jobbig! Hur länge kommer vi att kunna låtsas att ingenting har hänt? Och vad skulle alla säga?

11 kommentarer:

  1. Ja jäklar i min lilla låda vad glad jag blir av läsa här idag!
    Och du - jag går INTE ut och äter med dyra vänner och det pga av att jag älskar att vara hemma. Jag är 51 år och började leva ekonomiskt först när jag var runt 47 eller så. Det är aldrig för sent.
    BRA att du inte anser någon annan/samhället har skuld för er skuld s a s.
    Du behöver inte köpa dyra färska bullar. Det finns jättebilliga småkakor fr Eldorado, coop, ica mm. Om man ska tänka igenom hur jag lever mitt liv kan man tro att jag är värsta snåljåpen. Och gillar det. Man kan TRO vad man vill. Under de åren jag levt själv med mina döttrar har vi hunnit med både en helg i Stockholm med konsert på Globen och en vecka i Marmaris, Turkiet. Ett par övernattningar på Scandic hotell i Göteborg dessutom. Jag är mycket om och kring mig - har ögon och öron öppna för massiva extrapriser, rabatten och gratis.
    Kolla den här bloggen: http://nouw.com/stonetag Petra är en fena på just gratis. Önskar dig/er all lycka och kommer att följa dig i denna blogg för evigt känns det som. KRAM fr sö Dalsand

    SvaraRadera
  2. Härligt att läsa här idag. Sånt här gör mig glad.
    Just att du inte skyller på någon annan utan inser vad som gjort att ni hamnat i den situation ni befinner er i och att ni ser vad som behöver göras för att fixa detta. Det är inte kronofogdens fel de gör bara sitt jobb, dessutom oftast på ett bra sätt. Nästan lite som skatteverket för oss företagare. De tar det mesta av kakan men bemöter frågor på ett mycket hjälpsamt och förklarar på ett trevligt sätt. Att det inte är roligt att betala så mycket i skatt är ju inte deras fel.
    Men NEJ du är inte sist på bollen, även Fattigbonddräng insåg det där med utdelningsaktier allt för sent och vid för "hög" ålder, även om inte ekonomin varit urusel innan. Jag skyllde på en hög försörjningsbörda inledningsvis vilket i och för sig varit fallet men egentligen var det kunskap som fattades. Men det är bättre att vakna upp sent än inte alls.

    Lycka till med bakandet och ett nytt sätt att leva!

    Ditt inlägg idag inger hopp!

    SvaraRadera
    Svar
    1. tack så mycket för fina tröstande ord! =) och visst är det så, bättre sent än aldrig!

      Radera
  3. Vad bra att du inte skyller ifrån dig på någon annan. Enbart detta är en stor hjälp till att fixa era tillfälliga(!) problem.

    Din kollega borde tänka på att de skulder han/hon inte vill betala kanske betyder att någon annan barnfamilj inte får de pengar de faktiskt har rätt till.

    Själv hade jag "turen" att växa upp i Småland med inte så rika och ekonomiska föräldrar. Jag och alla sysken har bra koll på ekonomin. Tänk också på att de genom dessa svåra tider förhoppningsvis lär dina barn att så småningom ta ansvar för sin egen ekonomi (de kanske är små nu, men när ni fixat det här hoppas jag att ni tillsammans inser att ni kan leva lyckligt på mindre pengar och bygger upp en buffert).

    Kämpa på!

    SvaraRadera
    Svar
    1. mina föräldrar har det väldigt gott ställt. Ändå lärde jag mig inget. Inte mina syskon heller. Jag har alltid varit bortskämd till tusen. Av stora mått. Men av ekonomi lärde vi oss inget.
      Att bygga upp en buffert är en av drömmarna just nu. Att slippa oro. Vad härligt det skulle vara!
      Tack för dina kloka ord!

      Radera
  4. Jag blir otroligt imponerad. Vilken insikt och vilket mod att våga ta tag i det här. Jag tycker det är så härligt att läsa om att du förstår att det finns annat att vara lycklig över här i livet, som barnen och din man. Om du håller i så kommer du att se att du kommer att hitta mycket tacksamhet i de små sakerna, som kanske just extrapris på småkakor som du kan bjuda dina vänner på. Och..... om det är sanna vänner så kommer de att stötta dig i alla lägen även om du är fattig eller rik (på pengar). Rik på annat är ett val som du kan välja själv. Du är redan rik, du är mamma, du har vänner mm. Kram och styrka på din väg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja jag är väldig rik på kärlek! Det låter som en klyscha men det är nog viktigt att fånga dagen. Det har jag varit dålig på. Tack för ditt peppande! Kram

      Radera
  5. Av ren nyfikenhet - vad är det värsta du känner skulle kunna hända om era vänner/familj fick reda på hur det låg till?

    Själv tänker jag mest att om det uppdagades att någon av mina vänner satt i en sån ekonomisk tuff situation så skulle jag vilja kunna finnas där som ett stöd, inte för att döma dem för hur de levt. Speciellt inte om de hade visat sån benägenhet till förändring som du visar. Och hade jag själv varit drabbad och mina vänner eller familj tagit avstånd eller inte stöttat mig i situationen så hade jag inte tyckt att de hade varit värda att ha mig i sitt liv.

    Sen inser jag självklart att skammen är gigantisk, men själv tror jag att jag hade valt att dela den med mina närmaste, just för att det känns som att förståelse från omgivningen(för att man kanske inte kan bjuda på middag eller följa med ut och äta osv och därmed också inte behöver lägga tid på att hitta på ursäkter etc) är rätt så underlättande. Mvh Erika

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja det värsta är nog bara skammen Erika. Ett bevis på att jag är misslyckad. Jag kanske skulle kunna förlora ett par ytligt bekanta, det kanske inte skulle göra så mycket, men jag har märkt hur människor tycker och tänker om min gamla kollega. Snacket går/gick. Kanske för att hon var för öppen och negativ och skyllde på allt annat. Jag har funderat på att prata med några av mina närmaste nästa månad. Speciellt med min pappa. Då ska vi nämligen ha en stor släktträff. Vi får se om jag vågar. Du är nog en toppen vän som stöttar dina vänner. Dock vet jag att vissa i min familj inte skulle vara lika hjälpsamma....

      Radera
  6. Tack alla ni för fina tröstande ord! Det värmer.

    SvaraRadera
  7. Jag tänker knytkalas om ni vill bjuda hem vänner på middag. Alla tar med något så behöver det inte bli dyrare än en vanlig middag.

    SvaraRadera