tisdag 12 januari 2016

Efter chocken...

Jag hade väldigt svårt att somna igår. Vred och vände på mig nästan hela natten, och tusen tankar for runt i huvudet.  Det gick inte att varva ner. Det kändes som om huvudet var satt i brand för att fungera på autopilot och lösa den här hemska situationen. Olika scenarion flög förbi, och precis när jag trodde att jag hade löst problemet kom jag på ett nytt problem, och ett nytt problem och så höll det på hela natten.
Jag har hört någonstans ifrån, att om man har ett problem, så ska man tänka så det knakar på det aktuella problemet, för till slut kommer hjärnan  på en lösning helt av sig själv.  Låter enkelt, men faktum är att nu har hjärnan börjat bearbeta chockbeskedet från kronofogden.  Det kändes mindre skrämmande att tänka på det idag. Jag kände mig nästan förlåtande mot mig själv. Visst har vi varit oerhört slarviga med vår ekonomi, men faktum är att jag kunde inte göra något när jag förlorade mitt välbetalda jobb. Jag hamnade i chock, men redan veckan därpå insåg jag den bittra sanningen, att jag inte skulle få ett lika välbetalt jobb då jag saknade utbildning. Jag hade haft enorm tur med mitt gamla jobb och nu var turen slut. Men jag gav inte upp utan kämpade vidare och innan den veckan var slut blev jag anställd på ett annat företag, med mycket mindre betalt men jag hade iallafall avvärjt den största katastrofen. Jag blev inte arbetslös. 

Oturen tog inte slut där, då maken blev arbetslös istället! Och sakta men säkert blev ekonomin mer och mer ansträngd. Han hittade några extra jobb här och där och gjorde så gott han kunde så vi kunde hålla oss någorlunda flytande.

 Efter ett tag upptäckte jag att jag var gravid! Vi var överlyckliga över det positiva graviditetstestet, men, med tanke på den ekonomiska situationen, var tillfället inte den bästa tänkbara, men det fanns inte ens i våra tankar. Lyckan visste inga gränser! Efter åratal av missfall och olika utredningar skulle vi äntligen få barn!  I samma veva när vi levde i den där lyckobubblan köpte vi en ny bil på avbetalning och efter ett tag beslutade vi att vi skulle köpa hus. Det var en sån där sista chansen till hus paniklösning.  Vi ville så gärna bli med hus nu när vi skulle få barn att vi chansade.  Huset var ett fynd, och vi kände att det var nu eller aldrig. Vi var övertygade om att alla problem skulle lösas, och boendekostnaden skulle sjunka med över hälften då vår hyreslägenhet var väldigt dyr. Så okej, jag medger, det kanske inte var det dummaste vi kunde ha gjort, men rädslan över att vi nu kanske förlorar vårt älskade hem äter upp en inifrån. Bor man i hyreslägenhet kan man alltid få hjälp och bidrag. Nu finns ingen hjälp att få....

Summa summarum, alla dessa små faktorer gjorde att vi hamnade efter mer och mer. Föräldraledigheten knäckte vår ekonomi, och det faktum att min man var arbetslös så länge.Nu har han fått ett välbetalt jobb på den nya bostadsorten, medans företaget jag arbetade på har gått i konkurs under min mammaledighet!  

Jag kommer att vara föräldraledig till sista juli i år. Sedan vet jag inte vad jag ska göra. Jag hade planerat att börja studera till hösten för att förhoppningsvis få en tryggare framtid. Nu vet jag inte om det ens är en möjlighet.

Jag vet att vi måste sätta oss ner och göra en plan, men det känns väldigt tufft. Min man och jag har undvikit ämnet, mest för att vi är rädda för den bittra sanningen och för att undvika bråk. Men innan veckan är slut, skall detta göras!  Panik!!!

3 kommentarer:

  1. Oj, vilka turer!
    Jag förstår att det är lätt att hamna i ångestträsket men mellan raderna ser jag styrka. Det här grejar ni! Och inte för att vara sån, men det är ju en väldigt spännande blogg!! :)

    SvaraRadera