tisdag 23 februari 2016

när det brister och man ger upp hoppet


Att vara skuldsatt är ingen lek. Jag läser i tidningen dagens arbete att över 400,000 svenskar är registrerade hos kronofogden. 161 416 barn lever i hushåll med skulder hos kronofogden och att de som är under löneutmätning får ofta mindre kvar att leva på än de som har socialbidrag!

Dödligheten är 30 gånger högre för de som har löneutmätning än befolkningen i allmänhet.
Ganska hemska siffror, och då har de inte räknat med de familjer som lever precis på gränsen att trilla över från skuldträsket till kronofogden. Många i dessa familjer lever på ännu mindre, och det är även denna grupp som känner att de har mest att förlora och de försöker in i det sista att slåss med näbbar och klor. Vissa lyckas, medans vissa familjer går under och skilsmässan blir ett faktum.
Jag läser även att svenskar är ett av världens mest skuldsatta folk och att skulderna bara ökar!

Att människor som hamnar i ekonomisk trubbel mår väldigt dåligt psykiskt kan jag personligen intyga. Det förvånar mig inte att det faktiskt går så långt att folk skiljer sig, hamnar i djupa depressioner och att det tillslut blir övermäktigt när en del tappar livsgnistan helt och väljer att begå självmord. Jag minns en av pappas vänner på 90 -talet som tog livet av sig efter att hans firma gick i konkurs och frun lämnade honom. Han försökte och kämpade i flera år för att göra rätt för sig, men när banken tillslut tog hans hem och ändå lämnade honom kvar med en skuld på över en miljon så såg han inget annat alternativ än att avsluta sitt liv. Hemskt. Och det är här jag tycker att vårt system i Sverige kraftig fallerar! Bankerna som lånar ut tar inget ansvar, utan glatt lånar ut till höga bostadslån utan att ta något som helst ansvar, för de vet att systemet i Sverige är uppbyggt på ett sätt som gör att låntagaren är ensamt ansvarig för lånen oavsett vad som händer! Hade detta hänt i USA så hade min pappas vän kunnat lämna tillbaka huset till banken och gått därifrån med noll kronor i skuld! Båda är ansvariga, men i Sverige tar banken huset, sedan fortsätter de att jaga dig, även om du är hemlös och utblottad! I Sverige är det livstidsstraff på skulder!

Jag undrar hur det ser ut i vårt land om tio år om inget drastiskt händer, och ännu värre, vad händer om 90 tals krisen upprepar sig?  Hur många skulle klara en bolåneränta på 10-14 % ? Fortfarande finns det över 100 000 personer som sitter fast i skuldträsket tack vare 90-tals krisen. Jag får ont i magen bara jag tänker på att vår familj kommer att ha det såhär tufft i ca 3-4 år. Men att ha det så i 20-30 år av sitt liv...ja jag vet inte vad jag hade gjort om jag ska vara ärlig....så även om min situation är jätte tuff just nu, är jag oerhörd tacksam över att jag fortfarande har min fina familj och att jag inte har gett upp hoppet ännu....



tisdag 16 februari 2016

Barnen dras in i halveringsleken

När jag fick besked om löneutmätningen lovade jag mig själv att barnen inte skulle bli lidande på grund av detta. Jag fick extra beskyddarinstinkter gentemot de små liven, och kände mig oerhört sorgsen och ledsen för deras skull. Oron har alltid handlat mest om barnen och deras välbefinnande. Om det bara var jag och maken, skulle jag inte bekymra mig så mycket. Då kan man alltid sova hos olika kompisar, förlita sig på skumma andra hands kontrakt eller sova i bilen. Jag skulle stänga dörren till vårt älskade hem, sätta mig i bilen och tillfälligt flytta tillbaka till Stockholm för att ta alla möjliga jobb, och jobba tills jag stupade,för att fort hantera den här soppan jag har hamnat i, men nu är det inte så. Jag har mina två små vackra lintottar här hemma och livet kretsar kring deras välbefinnande och lycka, för det är så enkelt för mig, när barnen mår bra,då mår jag bra. 

Första instinkten när jag införde halveringsleken var att utesluta barnen. Jag ville inte att något skulle förändras för deras del, och jag var övertygad om att, om barnen hade det bra, skulle det här hela inte kännas så svårt. Nu har jag totalt ändrat mig gällande detta. Jag har insett att barnen måste ingå, då många av hushållets höga kostnader gäller just barnen.  Blöjor, välling, ersättning och barnmat kostar en hel del, och då har jag inte ens nämnt kläder, bilbarnstolar och försäkringar.

Från att ha köpt libero och pampers  blöjor, har jag nu istället köpt Ica basics blöjor. Döm om min förvåning när jag insåg att dessa är lika bra! Jag har även börjat med potträning för den äldste och vi gör framsteg. Jag har helt skippat den dyra burkmaten, och gör nu all barnmat själv. Helt otroligt hur mycket pengar man sparar på detta.  Den äldste brukar vakna mitt i natten för att dricka ytterligare en flaska välling. Jag har halverat denna mängd, och tanken är att nattvällingen ska elimineras helt inom kort. Jag vet att allting är en process och därför gör jag små små knappt kännbara förändringar.

Jag har även sagt upp barnens försäkringar. Detta mycket motvilligt, men kronofogden anser att detta är en helt onödig kostnad, då sjukvård och medicin är gratis för barn i vårt land. Och detta är jag mycket tacksam för! Jag har en väninna i USA och deras ekonomi går på knäna varje gång barnen är sjuka. Minstingen har bland annat astma och det är en katastrof för familjens ekonomi. Det måste vara en hemsk känsla! Jag kan nog inte ens föreställa mig detta.  Samtidigt kan jag inte skaka av mig oron över det faktum att barnen inte har något extra skydd, eller vi någon extra inkomst om barnen blir sjuka under en lång period i livet. Men vi har inget större val....hellre ser jag till att barnen har tak över huvudet, en varm säng att sova i och mat i magen.

Jag har även infört total köpstopp gällande deras kläder, leksaker och nöjen. Jag har alltid varit väldigt mån om deras kläder, men nu svalde jag min stolthet och frågade min svägerska om de hade gamla barnkläder de inte behövde. Några dagar senare rensade hon hemma och gav glatt bort alla barnens gamla, men väldigt fina kläder. Hon ville inte ha en enda krona för besväret, utan var mest glad över att bli av med allt. Hon frågade om jag ville ha mer, och jag tackade glatt ja. Hon ställde inga frågor om varför, utan tyckte mest att det var toppen att kläderna kom till användning. I helgen fick vi en stor IKEA kasse med en massa roliga och "nya" leksaker och det var väldigt uppskattat här hemma. Jag har alltid varit väldigt anti mot allt gammalt och begagnat, men på sista tiden har jag börjat ändra uppfattning även om detta. Sen hjälper det säkert till när jag vet vart kläderna och leksakerna kommer ifrån...men jag ser denna utveckling som något positivt och hoppas att det här nya tankesättet smittar av sig även på andra aspekter i mitt och vårt familjs liv. 

Vi kommer inte att köpa några födelsedagspresenter eller julklappar i år varken till barnen eller någon annan vuxen. Vi skippar alla besök på simhallen och lekland. Allt för att kunna behålla vårt hem, och för att kunna ta oss ur den här skuldfällan fortast möjligt. 

Samtidigt som allt det här tär på en, så är jag så oerhört tacksam över att jag har de små liven i mitt liv. Tacksam över att kärleken är gratis i vår familj,och tacksam över att barnen tycker att så fort vi kliver ut utanför dörren, är vi ute på vift,och på väg mot ett nytt äventyr i den stora vida världen. Barn är väldigt enkla så i den här åldern.....det räcker med kärlek och en skogspromenad för den äldste lintotten....men jag vet att klockan tickar, för såhär enkelt är det bara en kort tid i deras liv....





måndag 8 februari 2016

Ransoneringshelg

När jag läser andra ekonomibloggar, så är det ganska uppenbart att många experimenterar med sin budget. Väldigt många drar hellre ner på vardagslyxen för att kunna spara till sitt mål,och alla verkar brottas med vart deras gräns går, speciellt de som har en partner eller familj. Jag avundas lite alla som är singlar och själv kan styra över sin ekonomi. Det är nog mycket lättare att vara hård mot sig själv då ingen annan behöver lida. I mitt fall måste jag hela tiden känna av med min make för att kunna balansera vart våra gränser går. Samtidigt måste vi ta hänsyn till två små barn som inte kan rå för den här soppan vi har hamnat i. I serien låna för livet inspirerades jag av familjernas förmåga att anpassa sig till de nya förutsättningarna. Det var även intressant att se att paren inte diskuterade sin ekonomi med varandra, och väldigt många hade helt olika syn på hur deras pengar skulle spenderas.
Jag vill tacka för tipset att se serien. Den gav mig väldigt mycket. Såpass mycket att jag började fundera om det fanns något mer vår familj kunde göra.

Därför beslöt maken och jag att experimentera lite över helgen. Vi ville se hur det skulle kännas om vi skulle sänka vår levnadsstandard ytterligare. Nu lever vi redan med existensminimum, men vi ville testa hur det skulle kännas att gå ner ytterligare ett steg. Denna utmaning fick bli veckans kortsiktiga mål.

Vi började med att stänga av luftvärmepumpen i fredags. Normalt har vi den avstängd på dagarna, men vi sätter alltid på den över natten, mest för barnens skull. Nu tog vi det beslutet att den skulle vara avstängd hela helgen, dygnet runt. Om det skulle kännas för kallt, skulle barnen få sova hos oss. Nu hade vi det ganska bra med vädret, då det var väldigt milt och solen sken hela helgen. På kvällen eldade vi i braskaminen vilket faktiskt räckte.
Vi beslöt oss för att stanna hemma hela helgen , mest för att inte spendera pengar på bensin. I fredags åt vi bara nudlar till både lunch och middag. Inte jätte skoj, men det var faktiskt helt okej. Dock kändes det lite konstigt, att börja en fredag på det sättet.  På lördags morgonen stekte vi pannkakor, och åt dessa både till brunch och middag. På söndagen åt vi brunch som bestod av falurågrut, stekta ägg och kaffe. Till middagen åt vi makaroner och fiskpinnar. Med andra ord skippade vi frukosten för att äta brunch, och sedan senare på eftermiddagen åt vi middag istället en timme tidigare än normalt.  Om vi vart för hungriga där emellan tog vi en kopp kaffe med en falurågrut macka.

Vi var väldigt noga med att inte använda el i onödan,och hade tv:n avstängd på dagen. Istället städade vi, och rensade här hemma.  Vi pratade även en hel del med varandra, och bara umgicks och hade kul utan tekniska prylar.  Vi använde ingen vatten i onödan och såg till att snåla in på allt som vi bara kunde tänka oss.  Resultatet var att det blev en väldigt trevlig helg. Mycket nog för att vi verkligen umgicks med varandra istället för våra tekniska prylar, men även äldsta barnet tyckte att det var kul med pannkakor hela lördagen. Maten annars var väl inte den bästa tänkbara, men vi höll oss någorlunda mätta, och ärligt talat skadar det inte om jag och maken drar ner lite på kalorierna. Vi har för övrigt börjat äta mindre portioner, och även om det var lite jobbigt dom första dagarna, så är det inget vi tänker på nu,och med tanke på den stundande sommaren, så är det ett enkelt sätt att nå strandformen.

Helgen gick mycket lättare än väntat. Jag tror att mycket hänger på ens attityd, och det är viktigt att man håller sig sysselsatt. Vi fick otroligt mycket gjort under helgen, och bara det kändes väldigt skönt och gjorde att man kände sig extra duktig.

Idag är det måndag, men vi har beslutat att hålla luftvärmepumpen avstängd tillsvidare, men så fort minusgraderna återvänder skall pumpen vara på nattetid.  Vi ska även sätta ut annonser i veckan efter rensandet,då vi hittade en hel del saker vi kan sälja.

Vi kommer definitivt att införa ransoneringshelger då och då. Eller iallafall ransoneringsdagar. För oavsett vad vi tycker om dessa, så är det uppenbart att man sparar en hel del.

Jag har mått lite bättre sista tiden, även om det stundtals känns väldigt jobbigt. Det som känns  bra är att maken och jag är väldigt samspelta och överens om det mesta rörande ekonomin. Vem trodde det i början?

Tänk om man kunde spara till en buffert. Vilken dröm!









torsdag 4 februari 2016

Halveringsleken fortsätter

Halveringsleken är brutal, men en väldigt enkel och ärlig lek. I princip har jag insett att den kan överföras på allt jag gör här hemma.  Det vill säga allt som kostar pengar, och ärligt talat är det inte mycket i livet som är gratis.

Vi har lyckats halvera våra matkostnader, och jag hoppas innerligt att vi ska lyckas lika bra med elförbrukningen.  Idag har luftvärmepumpen varit avstängd hela dagen.  Trots detta har vi haft varmt inomhus, hela 15-16 grader.  Det har varit en fantastisk dag. Jag har inte frusit en enda gång! Sann lycka! Trots att inomhustemperaturen sjunker snabbt nu på kvällen, har jag beslutat mig för att inte sätta på luftvärmepumpen innan klockan 22,00 ikväll. Barnen ligger nerbäddade i sina varma sängar, så i princip är det bara jag som lider då maken är på jobbet. Det första jag brukar göra när jag vaknar på morgonen är att stänga av pumpen.  På det sättet vet jag att jag minst halverar värmekostnaden. Jag älskar dessa milda vinterdagar och hoppas innerligt att de fortsätter framöver.

Jag fortsätter att läsa bloggar om ekonomi och sparande, och jag har skippat tv tittandet helt, om det inte är någon inspirerande serie som rör ekonomi, sparande eller annat som ex serien Risking it all på TLC. Den handlar om tre familjer som har valt att hoppa av ekorrhjulet för att klara sig utan el och vatten. Genom att lämna samhället hoppas de på att hitta tillbaka till varandra.  Jag önskar att de kunde förklara lite bättre hur de tänkte rent ekonomiskt och hur de pysslar för att få ekonomin att gå runt i början, men utan tvekan gav serien mig ganska många nya idéer. Bland annat tänker jag på att jag behöver inte använda el och vatten i samma uträckning som förut, utan jag kan faktiskt hushålla och dra ner på våra resurser, och på detta sätt fortfarande lyckas behålla tryggheten med att ha tak över huvudet och rinnande vatten. Förut duschade jag varje dag. Det är inte ekonomiskt sunt med tanke på vår situation, därav har jag bara duschat varannan dag nu. Bara detta gör att det blir en direkt besparing på 50% gällande vatten, el till varmvattensberedaren, kostnader för schampo, balsam och tvål. Jag har även börjat med att bara använda hälften mängd av Schampo,tvål och tandkräm gentemot tidigare. Balsamet har jag skippat helt sista tiden. Jag kommer dock inte att stanna där, utan jag ska fortsätta att utmana mig själv genom att hitta billigare hygienartiklar. Så det blir en hel del experimenterande i framtiden.  Det kanske låter otroligt snålt, men som sagt varje krona räknas för vår familj. Vi måste nästan gå över till de extrema hållet för att lyckas med allting. Jag ser tyvärr ingen annan utväg. De nya "reglerna" gäller självklart för hela familjen. 

Det här nya tänket har jag med mig i bakhuvudet hela tiden. Jag har insett att om jag lyckas dra ner på en ovana, så spinner den positiva effekten över även på de andra utgiftsposterna. Allting hänger ihop. Min sista upptäckt är våra tvättvanor. Det normala är att jag tvättar en maskin om dagen. Barnen har en förmåga att smutsa ner det mesta, men jag har insett att vi kan inte hålla på så i längden om vi ska reda ut den här soppan. Åter tänker jag på huset i skogen. Det är min favorit metafor! Så nu har jag infört en tvättdag i veckan och då tvättas det max tre maskiner. Så det gäller att tänka till och planera. Normalt är jag lite av en pedant när det gäller städning, tvätt och byte av sängkläder, nästan så att det spinner över till det överdrivna hållet så det är en utmaning att byta till nya rutiner. Men jag försöker tänka positivt, tänka på fördelarna att när tvättmaskinen är tyst, då sparar jag el, vatten, tvättmedel och t.om textiliernas livslängd! 

Herregud, det är nästan så att jag börjar bli orolig om det är en alien som har tagit över min kropp! Jag vet knappt vem jag är längre! Hur är det möjligt att gå från en slösa till spara på så kort tid, och dessutom må ganska bra över det? Ja,jag måste nog sätta mig ner en stund och fundera på det, för allting sker i superfart nu....

onsdag 3 februari 2016

Fattiga barn

Januari var den första månaden för vår familj med löneutmätning, och jag måste säga att det var en väldigt tung månad för vår familj. I början när vi fick beskedet, kändes allt nattsvart, och paniken var ett faktum!
Nu när Februari är här, känns det dock lite bättre. Paniken och den värsta chocken har lagt sig, men jag känner mig fortfarande rädd och orolig för framtiden. Mest rädd för, är jag över det faktum att om vi inte kan betala våra andra skulder, så finns det en stor risk att vi förlorar vårt hem och blir bostadslösa.
Hade det bara varit jag och min man, hade jag nog vid det här laget sålt huset och packat det lilla jag hade kunnat ta med mig, och försökt starta om mitt liv, men det är inte lika enkelt med två små blöjbarn.
Jag har redan ringt runt och kollat vad som händer om vi blir bostadslösa. Inga av kommunens bostadsbolag hyr ut till någon med betalningsanmärkningar. Det gör inte de privata bolagen heller. Socialkontoret sa att de kan inte erbjuda något boende åt oss, och när jag ifrågasatte hur detta kunde vara möjligt med tanke på de två små barnen, sa de bara att tiderna är annorlunda nu, och att deras resurser inte ens räcker till för alla nyanlända i vårt land. Jag påpekade att vi skulle klara av att betala för mat och hyra själva, att vi inte behövde någon ekonomisk hjälp, men detta gjorde ingen skillnad. Jag ringde även upp ett par blocket annonser, och de hade alla en sak gemensamt, de ville ha någon som hade referenser, eller kunde visa att de inte hade några betalningsanmärkningar.

Så det enda vi kan göra i nuläget är att fortsätta kämpa för att kunna behålla vårt hem. För våra barns skull finns det inga andra alternativ.

Hela den här situationen har fått mig att inse en sak, att vi bor i ett hus med el,vatten och ett tak över våra huvuden, men vi måste låtsas som om vi bodde i skogen, och se till att endast utnyttja dessa resurser när det är nödvändigt. Därav föddes iden till halveringsleken. För tyvärr är det så illa att vår hävningseffekt för att betala våra andra skulder blir ca hälften av det lilla förbehållsbeloppet som vi får behålla efter löneutmätningen.
Enkelt uträknat innebär detta att vi måste minst halvera alla våra utgifter och kostnader. Om kronofogden anser att vår elförbrukning snittar runt 2500 kr i månaden, får vi endast förbruka hälften av detta belopp, för den andra delen måste gå till skulderna. Lyckas vi med halveringsleken, då finns det en stor chans att vi kommer att klara detta och får behålla vårt hem!

Så hur gick den första månaden? Hur lyckades vi med halveringsleken? Rent ekonomiskt vet vi svaret först när den här månaden är slut. Då vet vi om maten jag storhandlade räckte hela månaden ut, och ännu har jag inte hunnit få elräkningen för Januari månad. Men det absolut viktigaste är att jag kunde betala alla våra andra skulder! Jippi! Lycka! Men jag får inte glömma bort att vi fick en liten extra inkomst från försäkringskassan som inte ingick i löneutmätningen. Det var mannens ersättning för några pappadagar under julen. Men jag hoppas att vi har lyckats dra ner på ytterligare kostnader innan den här månaden är slut....

Rent psykiskt har det varit jätte tungt. Jag är helt slut! Det har verkligen varit en berg och dalbana känslomässigt....Jag hoppas bara att dom här jobbiga känslorna försvinner, för i dagsläget mår jag allt annat än bra....
Men nog om det , det gäller att sluta älta och försöka se det positiva, hur litet det än är! Jag har gett mig själv ältningsförbud!

Rent fysiskt är det också en pärs! Jag fryser hela tiden! Och varje dag kommer jag på mig själv med att gå till fjärrkontrollen för att öka värmen på luftvärmepumpen! Det är då jag försöker tänka på det där lilla huset i skogen utan el! Det är min överlevnads strategi! Antingen lida nu och ändå ha tak över huvudet, eller flytta ut till skogen och börja tälta! I skrivandets stund har vi 12 grader här hemma. Mannen är på jobbet, och barnen sover påklädda med varma täcken och filtar. Jag springer titt som tätt och tittar till de små liven och känner på deras händer och huvuden för att kolla att de inte fryser. Så fort maken åker till jobbet och barnen ligger i sina varma sängar, stänger jag av luftvärmepumpen helt i några timmar. Med ens slås jag av tanken, att idag är mina barn en av de fattiga barnen i Sverige som vissa personer envist hävdar inte existerar. Det är en ganska hemsk känsla. För ingen som går utanför vårt hus på vår villagata skulle någonsin kunna tro att där bor en familj som lever under existensminimum. Men det gör vi......men jag tröstar mig själv med att fortfarande är mina barn mätta och har tak över huvudet....