Som en käftsmäll slog det mig idag av vi ska leva med ordet existensminimum kommande månader.
PANIK!
Visst har vi haft det kärvare sista åren, men jag har aldrig behövt oroa mig för matpengar. Enligt min man var detta vardag för honom förut, och han är trött på att livet ska vara såhär. "det blir aldrig bra" säger han. Jag blir mest irriterad när han säger så. Någonstans inom mig blir jag arg, nästan såpass att jag kan känna att det börjar koka lite inombords. Hur fan kan det vara vardag? År ut och år in? Jag köper att alla kan ha det svårt vid olika perioder i ens liv, men inte alltid! Vi har det oerhört tufft just nu. Men jag tänker inte acceptera den här situationen hur länge som helst! Aldrig! Jag ska fan i mig få ordning på allt!
Där skiljer sig våra personligheter , och våra olika bakgrunder gör sig påminda.
Sista tiden har jag tjatat om ekonomin dygnet runt. Jag förstår att han tycker att det är jobbigt, för jag blir nästan manisk och bara ältar och ältar. Jag antar att det är mitt sätt att bearbeta den här chocken och förnedrande känslan som jag upplever inombords just nu. Jag är arg, bitter, irriterad och väldigt besviken på mig själv. I går så avbröt han mig mitt i ett samtal och frågade, "måste vi prata om ekonomi hela tiden" ?
Jag ville bara skrika tillbaka,"ja det måste vi, tills vi löser det här" !!!
Jag vill att vi ska sitta ner och göra regler för de kommande månaderna. Göra upp en skriftlig plan och börja med matbudget och bokföra alla kostnader och gå igenom räkning för räkning och se vad vi kan dra ner på.
Han är orolig att vår kärlek försvinner om vi bara koncentrerar oss på det här. Jag känner lite fuck i kärleken, ekonomin kommer att ta död på oss om vi inte gör något! Nu!
Det krävs inte ett geni för att förstå att vi måste hitta en gemensam plattform. Jag måste tona ner mig lite, men samtidigt känner jag att han måste gå mig till mötes också.
Så vad är lagom tid för att prata om ekonomi? Kan man ens sätta tid på det?
Jag känner mig oerhört otrygg just nu. Rädd, ledsen och förvirrad. Hur ska jag kunna koncentrera mig på något annat? Är det inte bättre att vi gör vårt bästa nu, gör upp en ordentlig plan istället för någon halvhjärtad taskig översikt över våra skulder?
Jag vill att vi ska göra detta tillsammans. Jag tror även att det skulle stärka vårt äktenskap och vi skulle kunna komma starkare ur det här, tillsammans.
Min teori är, kanske en helt galen teori, men om man har problem med en sak hela sitt liv, då måste man väl rannsaka sig själv med väldigt kritiska ögon och fråga sig själv varför blir det såhär,och,vad ska jag göra annorlunda,för det är väl ganska uppenbart att det man har gjort hittills inte har fungerat?
Usch, det ser ut att bli en tuff helg! Många frågor som kräver svar.
Jag älskar min man, han är det bästa som har hänt mig. Men jag har insett att vi båda är väldigt beskyddande om varandra och vill inte oroa den andre i onödan. Tanken är jätte fin, men jag tror att just det beteendet har lett oss till den här situationen. Vi har trott att vi har skyddat varandra, oss och vårt fina äktenskap genom att undvika prata om våra skulder. Vi har lagt munkavle på våra problem och hoppats på drömvinsten eller något annat mirakel.
Där har vi det! Ett problem spårat! Det här ältandet har gett resultat! Ett beteendemönster identifierat som skapar problem.....nu ska vi bara hitta resten.....