onsdag 27 januari 2016

Mannens helomvändning

Det första min man sa, när han insåg att han skulle få löneutmätning var,"Nu är det ingen ide att slita hund och jobba extra, eller boka in kvällspass för den högre inkomstens skull, för allt över förbehållsloppet går till fogden".
Detta var förra veckan.
Denna vecka har han beslutat sig för att endast jobba kväll några månader framåt, bara för att skulden på fogden ska minska fortare. 
En helomvändning!

Så länge jag är mammaledig spelar det ingen roll när han jobbar. Det blir väldigt ensamt för mig på kvällarna och nätterna, men jag vet att detta är det bästa vi kan göra just nu.  Det får svida lite.

Lite komiskt är det, hur fort en människa kan vakna och sakta men säkert ändras till det bättre...



måndag 25 januari 2016

Att bryta och upptäcka destruktiva mönster

När lönen kommer in på vårt konto är det fest hos oss. Då sätter sig hela familjen i bilen och åker in till storstan och shoppar loss. Det blir en köporgie utan dess like. Allt från heminredning, kläder, apoteksvaror,systembolaget och självklart ett besök på favoritrestaurangen. Det sista innan hemresan, efter en lång dag ute på vift, går vi in på en stormarknad för att handla mat. Oftast blir detta en ganska jobbig upplevelse. Barnen är vid det här laget trötta, och blir lätt gnälliga. Vi vuxna är inte bättre vi kan jag direkt erkänna. Likt zombier fyller vi kundvagnen, och skyndar oss för att betala, för att äntligen kunna sätta oss i bilen för att åka hem. Ofta åker vi hem under tystnad, och då sakta men säkert, börjar ångesten komma krypande när vi inser vad vi har gjort. Återigen , ännu en gång, trots fagra löften om att inte upprepa våra misstag , har vi likt galningar slösat bort en mindre förmögenhet. Vi har inte betalat våra räkningar ännu, och inga pengar är undanstoppade till buffertkontot, och det värsta är att den inhandlade maten knappt räcker veckan ut! 

För att bryta detta destruktiva mönster tyckte maken att jag skulle åka ensam och storhandla, medans han stannade hemma med barnen. Hela helgen har vi ögnat igenom alla reklamblad och jämfört priser. Inköpslistan var ifylld och vi hade skrivit upp exakt vad vi behövde för att klara oss till den 20:e. Detta är något helt nytt för mig. Ingen impulshandling, utan full kontroll, och det kändes väldigt rofyllt att spatsera omkring i affärerna och köpa det som stod på listan och samtidigt bocka av den vara för vara. Det tog mycket längre tid än normalt, men mest för att jag försökte hitta en billigare vara på precis allting. Jag åkte in på tre olika matvaruaffärer, plockade alla specialerbjudanden och passade på att hamstra upp lite extra av sånt det var bra pris på.  Halva bilen var full med mat, blöjor, och välling när jag var klar, och jag var riktigt stolt över mig själv! Och det bästa i det hela förutom att jag upptäckte att det fanns välling att köpa i storpack där man fick ett paket med på köpet, och, att man fick mängdrabatt när man köpte många blöjpaket samtidigt (helt nytt för mig) var att inköpssumman var en bråkdel jämfört med vår gamla shoppingtur. Halleluja! Jag handlade ingen heminredning och inga klädesplagg alls! Och turen till apoteket hoppade jag över, sedan jag i veckan hittade Apotea på nätet och insåg att jag hade betalat överpriser på vår lilla apotek. För första gången kändes hemresan rofylld, och jag hade gott om energi kvar.

Det var en väldigt glad mamma och fru som parkerade bilen på uppfarten. Hela familjen hjälptes åt med att plocka in maten, och både skafferi, kylskåp och frys vart överfulla! Lycka! 

Kvar på matkontot finns nästan 500 kr! Så med andra ord, lyckades vi med vårt mål, vi har halverat vår matkostnad! 

Och spårat och eliminerat ett destruktivt mönster...så från och med nu åker jag och storhandlar själv vid varje löning...


söndag 24 januari 2016

Halveringsleken och kraften i att förlåta sig själv

För att klara ut den här hemska röran , har jag infört en ny lek här hemma. Jag kallar den för halveringsleken! Den går ut på att alla våra kostnader måste halveras! Det låter kanske väldigt tufft eller nästintill orealistiskt, och det kanske det är, men jag har satt målet hårt för att känna av pressen att varje krona gör skillnad. Det gör att jag förhoppningsvis tänker till både en eller två gånger innan jag agerar eller handlar något.

En av de största utgiftsposterna i vår budget förutom våra lån, är faktiskt elen. Där har vi redan gjort ganska kraftiga nedskärningar i form av att dra ner på värmen, och det ganska rejält. Vi har sänkt vår innetemperatur med 5 grader! I dag när vintern gör en paus och vi faktiskt har några plusgrader, har jag valt att stänga av luftvärmepumpen och endast elda lite i braskaminen. Nu har vi ha 14-15 grader inomhus. Barnen märker inte av detta då de är ordentlig påklädda, men själv går jag omkring och småfryser lite titt som tätt.
 Det är otroligt hur glad en människa kan bli av att kunna stänga av en luftvärmepump! Känner konstigt nog en stark glädjekänsla, och, maken och jag tittar på varandra och undrar om vi har tappat förståndet lite. Vi springer titt som tätt och kikar på temperaturmätaren i köket och går omkring i ett slags lyckorus över att pumpen är tyst. Tystnad innebär sparade kronor!
Vi har  börjat med att släcka så fort vi lämnar ett rum och tv:n är inte på om vi inte sitter i soffan och faktiskt tittar på den. Förut var hela huset upptänt och både datorn och tv:n var ständigt på. Vi tänkte aldrig på detta, att allting kostar. Inget är gratis. Nu plötsligt är det som att det sker ständiga uppvaknanden i vår vardag och allting i hemmet har fått en prislapp. Allt från vatten och el till maten vi äter.

Maten är en annan stor utgiftspost. Efter våra lån hamnar den på plats nr 2. Här har vi stora pengar att tjäna. Hela veckan har jag ägnat mig åt att jämföra matpriser på produkter vi brukar köpa. Jag har tagit foton med mobilen för att sedan skriva upp hemma och jämföra vilken affär som är billigast, men även räknat in resväg och jämfört olika medlemskap. Jag har laddat ner appen matpriskollen, och det är en riktigt bra app!
 Jag har dock insett att vissa varumärken måste bytas ut mot billigare produkter. Ett exempel där vi direkt kommer att spara över 50% på är diskmaskinstabletterna. Vi har alltid använt finish eller YES, men upptäckte i veckan att Coops Xtra tabletter var riktigt bra.  Jag blev faktiskt glatt överraskad och det är ganska otroligt att prisskillnaden är så stor! Det får en att undra hur mycket mer man kan spara, och då målet är att halvera matkostnaden är jag beredd att prova och testa allting. Vissa matvaror säger vi tills vidare adjö till helt och hållet och ett sådant exempel är bröd. Vi har istället köpt knäckebröd sista tiden.  Lika gott, men mycket nyttigare och kostnaden minskar över 50%.  Jag har slutat att dricka mjölk till kaffet, och jag har även minskat kraftig ner på mitt kaffedrickande.
Jag ska sluta helt med att köpa kakor, kaffebröd, godis, läsk och allt annat onyttigt man proppar i sig titt som tätt. Istället ska jag passa på att baka lite fika bröd då och då, (bakningen gick ganska bra igår) och unna mig lite chips eller choklad på helgerna. Och där ska jag också prova på andra märken än Estrella eller OLW. Så den kommande tiden blir det till att prova mycket nytt och experimentera lite.
Jag har även köpt Ica basics blöjor till barnen, och, ärligt talat har jag inte märkt någon skillnad jämfört med pampers eller libero, förutom priset. Och det är nu på riktigt det går upp för mig hur mycket jag har slösat förut! Genom åren är det en astronomisk summa pengar! Och återigen får jag ont i magen. Eller jag vet inte om det riktigt är ont i magen eller en viss ångest eller vemod känsla, men jag känner mig dum och väldigt ledsen. Jag skäms helt enkelt och jag har insett att sista tiden dumförklarar jag mig själv en hel del och kallar mig själv för idiot titt som tätt. Och det med rätta, men ärligt talat börjar allt detta tära mer och mer på mig.  Jag har börjat ifrågasätta ifall det inte måste vara något fel på mig? Gör andra människor såhär? Andra kloka vuxna människor? Jag tror faktiskt inte det...På något sätt önskar jag, att jag kunde backa tiden och börja om. Utbilda mig ordentligt, och ta ansvarsfulla beslut i mitt liv, men t,om en idiot som jag fattar att det förflutna inte går att ändra på, och det bästa jag kan göra idag är att förlåta mig själv och försöka se framåt, men att förlåta sig själv känns omöjligt i dagsläget. Helt ärligt talat kan jag bara inte göra det! Jag har klurat på vad det skulle krävas för att göra det, och det enda svar som jag accepterar är att jag ställer allt till rätta igen. När jag har gjort det, då ska jag förlåta mig själv och se framåt, tills dess väljer jag att "vakta" mig själv noga och hårdanalysera mitt beteende och lära mig att ifrågasätta mina egna beslut. Jag antar att jag  är min egen största fiende.  Oavsett vad orsaken är till detta förfall, om det så är lathet eller bara ren och skär dumhet ska jag gå till botten med detta och hitta orsaken. Allt för att jag inte ska upprepa mina dumma misstag och förstöra livet för mig själv och min familj.Jag antar att skammen och smärtan i detta får bli min lärare för framtiden, och att jag nog måste sätta mig ner en stund och fundera på djupet vad för slags människa jag har varit, och vem jag vill bli i framtiden.





lördag 23 januari 2016

Mitt långsiktiga mål och veckans kortsiktiga mål

Jag är helt förundrad över alla fantastiska bloggar jag hittar om privatekonomi. Det är väldigt blandat, allt från människor som vill konsumera mindre till de som inför total köpstopp. Jag läser om olika mål man har satt för sin ekonomi, som att spara till ett hus eller för att bli helt skuldfri. Jag läser om människors vilja över att själva bestämma över sin tid och kanske pensionera sig vid en mycket tidigare ålder än det traditionella 65. Vissa har som mål att tjäna sin första miljon eller leva av utdelningar och andra passiva inkomster. Det är mycket nytt för en slösa som mig. Mycket nya ord, och många aha upplevelser. Jag blir så otroligt inspirerad. Samtidigt önskar jag att jag hade förstått detta när jag var yngre. Känns som att jag är sist på att hoppa på tåget och har missat de mesta.  Det är verkligen en helt ny värld som har öppnat sig för mig!

Jag fortsätter med appen Tink. Den är helt enkelt fantastisk! Jag har även laddat ner appen matpriskollen. Även denna app är fantastisk!

 För första gången i mitt liv, har jag börjat tänka över vad saker och ting kostar. Jag jämför priser och har plötsligt blivit snål, men på ett bra sätt! Jag har alltid skrattat åt snåla människor förut. Tyckt att de har varit jobbiga och pinsamma. Men en sak är säker, inget är mer pinsamt än att hamna i den sitsen jag befinner mig i just nu. Jag har inte ens kontrollen över min egen ekonomi mer. Det känns som ett massivt övergrepp, men jag får skylla mig själv. Och jag inser att det är okej att jag skäms över detta. Det är nog en normalreaktion. Jag har en gammal kollega som har varit/är i samma sits. För henne är det ingen stor grej. Hon gnäller mest och tycker att det är för jävligt att kronofogden får göra så mot en barnfamilj. Hon är rent utsagt rasande över det faktum att kronofogden tvingar hennes barn till fattigdom. Jag antar att det kan vara lätt att ta på sig offerkoftan och skylla på annat, i hennes fall har det att göra med b.la invandringen, och ursäkterna är många fler.  Jag väljer att inse att det här är bara mitt fel. Inga ursäkter! Jag ska göra rätt för mig och lära mig något av detta. Jag ska också bli en sån där spara/tänka på konsumtionen och värna om miljön/ och köpa aktier bloggare!  Aldrig mer ska jag ligga sömnlös i framtiden över räkningar, och aldrig mer ska jag och maken tjafsa om pengar. Vi ska sätta familjens trygghet först och hitta nya sätt att njuta av livet innan allt vänder. Se det lilla, se det där leendet våra barn ger oss, de där kindpussarna från de små liven och vara rädda om äktenskapet. Det blir en tuff tid, men jag kommer att kämpa hårt, för jag vet att min familj är värd det. En dag blir vi skuldfria, det är mitt långsiktiga mål!

Jag är väldigt orolig över det sociala livet. Nu när vi blir tvungna att tacka nej till middagar ute med vännerna, och vi kommer definitivt inte ha råd att bjuda över folk på middagar eller grillpartyn, hur kommer det påverka relationen med våra vänner och närstående? Hur många gånger kan man gå på middag hos andra utan att bjuda tillbaka, och hur ska jag göra med mammaträffarna? Tankarna har varit många. Men sen kom jag på det. Jag kan bjuda våra vänner och tjejer från mammagruppen på fika. Det låter enkelt, men jag måste erkänna en dödssynd bland oss kvinnor. Jag kan knappt baka! Jag är jätte duktig på att laga mat, men bakning har aldrig varit min grej. Så därav blev veckans kortsiktiga mål att jag ska lära mig att baka! Inga mer köpta bullar för dyra kronor. Så i skrivandets stund har jag en bulldeg på jäsning! Vi får väl se hur det går. Tanken är att kunna ha ett gäng kanelbullar i frysen när vi får besök. Det är konstigt att man kan ha så ont i magen av rädsla för att ens vänner ska få veta hur vi har det. Skammen är jätte jobbig! Hur länge kommer vi att kunna låtsas att ingenting har hänt? Och vad skulle alla säga?

torsdag 21 januari 2016

Tink

Tusen tack alla ni som rekommenderade den fantastiska appen Tink! Jag är kär! Tänk att budget kunde vara så enkelt! Jag gör absolut ingenting! Det som var så bra med appen, är att den inte bara gör min budget automatiskt, utan även visar hur det ser ut hos kronofogden. Genast känns det som att jag börjar få koll. Lite läskigt, skrämmande och fantastiskt på en och samma gång. Det är nu det sker, från och med nu ska jag ta kontrollen över min ekonomi. Inte låta ödet styra, inte leva i blindo och få ont i magen så fort jag hör posten komma. Istället väntar jag in posten, öppnar den på en gång, sorterar in, och om något behöver åtgärdas ringer jag på en gång.  Jag har t.om fixat ett litet hemmakontor!
Nästa vecka ramlar lönen och föräldrapenningen in. Den första med löneutmätning.....får redan ont i magen...nu är det upp till bevis....varje krona kommer att räknas noga...vi ska leva så snålt som möjligt....jag är konstigt nog lite taggad, lättad över att få kontroll, samtidigt livrädd att allt kommer att raseras på väldigt kort tid och vi blir hemlösa!

onsdag 20 januari 2016

Lite humor mitt i allt elände

En blondin kommer in på ett bankkontor i Stockholms City och ber att få
ett lån. Hon säger att hon ska till Europa i affärer i två veckor och
behöver
låna 5000 kronor.
...
Banktjänstemannen säger att han behöver någon slags säkerhet för lånet.
Blondinen lämnar nycklarna till en ny Rolls Royce som står parkerad på
gatan utanför banken.
Detta fungerar bra, banken accepterar bilen som säkerhet för lånet.
Banktjänstemannen och de andra på banken får sig alla ett gott skratt åt
blondinen som använder en 1.800 000 kronors Rolls som säkerhet för ett lån
på 5 000 kronor.
Han kör sedan ner Rollsen i bankens garage och parkerar den där.
Två veckor senare kommer blondinen igen, betalar tillbaka 5 000 plus ränta
31,50.
Banktjänstemannen säger till blondinen:
Vi är mycket glada att Ni ville låna hos oss, men vi är en smula
förbryllade.
När ni var borta kollade vi upp er och upptäckte att ni är multimiljonär.
Det som förbryllar oss är att ni behövde låna 5 000 kronor.
Blondinen svarar:
Var annars i Stockholm kan jag parkera min bil i två veckor för bara
31.50?


Ja vad kan man säga? Man ska aldrig döma hunden efter håren....eller nåt sånt....

tisdag 19 januari 2016

kallt ute, kallt inne

Den största utgiften vi har under vintermånaderna är elräkningen. Det är också här vi har ganska stora marginaler att spara, men det gäller att vara lite våghalsig, på gränsen till dumdristig. Frågan är , hur kallt kan vi ha det?
Vi har en gammal villa med oljepanna som kan kombineras med ved. I år har vi inte beställt någon dyr olja, och tanken är att ta bort hela oljepannan. Vi borde gå igenom hela systemet och renovera, men då detta inte är aktuellt just nu med tanke på den ekonomiska situationen,valde vi i höstas att sätta in en luftvärmepump. Hittills har det visat sig att vara en väldigt smart lösning, för det går väldigt enkelt att justera värmen, och, stundtals kan man stänga av den helt och hållet med bara ett knapp tryck. När man väl sätter på den igen, värmer den upp huset väldigt snabbt. 
Vi har även möjligheten sänka värmen när vi ex sover, eller stänga av den helt och hållet om vi är bortresta som nu sist under julen. Vi har redan märkt en stor skillnad på våra elräkningar. 

Förra veckan när paniken var som värst, började jag att fundera på hur kallt man kunde ha det hemma. Vore det bara för egen del skulle jag inte ha några problem med att frysa lite, men vi har trots allt två små barn.  Jag testade lite olika och kom fram till att jag kan ha ca 15 graders grundvärme med hjälp av luftvärmepumpen, för att sedan elda i braskaminen i vardagsrummet.  Jag ska inte ljuga, det är kallt hemma. Speciellt när man är van att ha det runt 20 grader. Omställningen är ganska brutal. Jag ser till att barnen har långkalsonger och långärmat under, och sedan har det på sig sina vanliga kläder och en fleecejacka ovanpå. De har även tofflor eller mockasiner på, och med tanke på att de aldrig sitter still verkar de inte ens märka av förändringen. Jag har även sett till att de sover med en extra filt över täcket, och döm om min förvåning när de har sovit mycket bättre på sistone. Själv går jag omkring och småhuttrar, trots en extra kofta och tofflor. Jag hoppas innerligt att kroppen vänjer sig snart!

Det har varit väldigt kallt i vårt land på sistone. Rekordkyla! Jag antar att vädergudarna inte har varit på min sida. Men jag hoppas att det vänder snart, gärna helst innan jag fryser ihjäl....

måndag 18 januari 2016

En produktiv helg

Det är måndag, och jag måste säga att trots allt som har hänt på sistone, så hade vi en produktiv och väldigt trevlig helg. Jag hade varit orolig helt i onödan. Samtalet gällande ekonomin vart inte alls så där läskigt som jag hade inbillat mig, utan tvärtom. 
Jag känner mig ganska lättad idag. Och starkare.  Vi har båda förstått det allvarliga i vår situation, men vi har beslutat att vi ska försöka kämpa oss igenom det här och inte ge upp!

Att börja med budget kommer nu att bli vardag för oss. Det känns lite smått skrämmande om jag ska vara ärlig. Visst har tanken slagit mig förut, men det har stannat där. Men nu ska det bli av! När lönen ramlar in på kontot börjar vi, tills dess ska vi kostnadsbanta.

Jag har funderat och klurat på våra kostnader. Nu när löneutmätningen börjar finns det stor risk att vi inte kan betala våra andra skulder, och som jag sa tidigare är det min största skräck, för då finns det risk att vi förlorar huset.  Jag har insett att det kommer att bli en hård kamp. Kanske det tuffaste jag har hittills gjort i mitt liv. Det räcker inte att jag ska leva med det nya ordet existensminimum, jag måste hitta ett sätt att leva på mycket mindre än det för att hitta pengar till våra andra avbetalningar!

Jag vet inte om jag vid det här laget är bara okunnig och dum som hoppas på en lösning. Om jag i längden bara drar onödigt länge på mitt lidande bara för att vi ska få behålla vårt älskade hem. Men jag har funderat på det noga. Skulle jag kunna förlåta mig själv om jag inte hade gjort allt i min makt för att förhindra det? Svaret är enkelt. Hur skulle jag kunna det, speciellt med tanke på våra två små barn. Jag har redan luskat ut vad som händer med familjer som vår, och låt oss säga såhär, det ser inte ljust ut. Vi skulle bli hemlösa. Kommunen har ingen skyldighet att se till att vi får tak över huvudet. Jag vart lite chockad över detta. När blev det så kallt i vårt land? När slutade vi bry oss om våra egna medborgare?

Det finns överhuvudtaget ingen hjälp att få just nu. Ingen tid för rådgivning eller handledning, och kronofogdemyndigheten är inte direkt hjälpsam. De låter mest irriterade om jag har några frågor. Bittert har jag insett att alla dessa lyxfällan fall som man ser på tv inte är någon reell verklighet. Hjälpsamma människor finns det bara i sagorna och på tv. Det finns ingen bank som kommer att bevilja oss lån och baka ihop allting till ett omstartlån, och att sälja saker i det verkliga livet är inte alls lika lönsamt som på tv.

Men jag har hittat hjälp! Ni snälla medmänniskor som kommenterar på bloggen och ger tips och råd. Alla ni som skriver bloggar därute och ger en massa gratis kunskap och inspiration. Så jag ska fortsätta med den här bloggen. Mycket för att använda den som ett verktyg för att dokumentera min resa, men även för att se till att jag inte ger upp!


torsdag 14 januari 2016

Ältandet ger resultat

Som en käftsmäll slog det mig idag av vi ska leva med ordet existensminimum kommande månader.

PANIK!

Visst har vi haft det kärvare sista åren, men jag har aldrig behövt oroa mig för matpengar. Enligt min man var detta vardag för honom förut, och han är trött på att livet ska vara såhär. "det blir aldrig bra" säger han. Jag blir mest irriterad när han säger så. Någonstans inom mig blir jag arg, nästan såpass att jag kan känna att det börjar koka lite inombords. Hur fan kan det vara vardag? År ut och år in? Jag köper att alla kan ha det svårt vid olika perioder i ens liv, men inte alltid! Vi har det oerhört tufft just nu. Men jag tänker inte acceptera den här situationen hur länge som helst! Aldrig! Jag ska fan i mig få ordning på allt! 
Där skiljer sig våra personligheter , och våra olika bakgrunder gör sig påminda. 

Sista tiden har jag tjatat om ekonomin dygnet runt. Jag förstår att han tycker att det är jobbigt, för jag blir nästan manisk och bara ältar och ältar. Jag antar att det är mitt sätt att bearbeta den här chocken och förnedrande känslan som jag upplever inombords just nu. Jag är arg, bitter, irriterad och väldigt besviken på mig själv. I går så avbröt han mig mitt i ett samtal och frågade, "måste vi prata om ekonomi hela tiden" ?
Jag ville bara skrika tillbaka,"ja det måste vi, tills vi löser det här" !!!
Jag vill att vi ska sitta ner och göra regler för de kommande månaderna. Göra upp en skriftlig plan och börja med matbudget och bokföra alla kostnader och gå igenom räkning för räkning och se vad vi kan dra ner på. 
Han är orolig att vår kärlek försvinner om vi bara koncentrerar oss på det här. Jag känner lite fuck i kärleken, ekonomin kommer att ta död på oss om vi inte gör något! Nu!

Det krävs inte ett geni för att förstå att vi måste hitta en gemensam plattform. Jag måste tona ner mig lite, men samtidigt känner jag att han måste gå mig till mötes också.

Så vad är lagom tid för att prata om ekonomi? Kan man ens sätta tid på det?

 Jag känner mig oerhört otrygg just nu. Rädd, ledsen och förvirrad. Hur ska jag kunna koncentrera mig på något annat? Är det inte bättre att vi gör vårt bästa nu, gör upp en ordentlig plan istället för någon halvhjärtad taskig översikt över våra skulder?
Jag vill att vi ska göra detta tillsammans. Jag tror även att det skulle stärka vårt äktenskap och vi skulle kunna komma starkare ur det här, tillsammans.

Min teori är, kanske en helt galen teori, men om man har problem med en sak hela sitt liv, då måste man väl rannsaka sig själv med väldigt kritiska ögon och fråga sig själv varför blir det såhär,och,vad ska jag göra annorlunda,för det är väl ganska uppenbart att det man har gjort hittills inte har fungerat?

Usch, det ser ut att bli en tuff helg! Många frågor som kräver svar.

Jag älskar min man, han är det bästa som har hänt mig. Men jag har insett att vi båda är väldigt beskyddande om varandra och vill inte oroa den andre i onödan. Tanken är jätte fin, men jag tror att just det beteendet har lett oss till den här situationen. Vi har trott att vi har skyddat varandra, oss och vårt fina äktenskap genom att undvika prata om våra skulder. Vi har lagt munkavle på våra problem och hoppats på drömvinsten eller något annat mirakel. 

Där har vi det! Ett problem spårat! Det här ältandet har gett resultat! Ett beteendemönster identifierat som skapar problem.....nu ska vi bara hitta resten.....


onsdag 13 januari 2016

Katten är lös


Idag har jag fortsatt att vara ledsen. Men inte bara det,utan även arg och väldigt besviken på mig själv. Hur kunde detta hända mig? Jag som alltid har skött min ekonomi! Jag har överanalyserat situationen minst tusen gånger. Men jag kommer inte till något vettigt svar förutom att jag måste ha varit dum i huvudet!

Min man är ännu mer ledsen och besviken på sig själv. Han hade dålig ekonomi, gjorde rätt för sig och slapp skuldfällan, bara för att hamna där igen! Detta måste vara knäckande!

Men det är viktigt att älta det här. Inte bara lyfta på axlarna och fortsätta framåt, utan verkligen överanalysera våra mönster för att se till att det aldrig mer händer! Aldrig mer! 

Det är lättare att inte analysera. Lättare att fly. Enklare att bara låta helvetesmyndigheten göra sin utmätning och  vara tysta. För så har vi gjort sista åren. Undvikit att prata om situationen. Gått omkring som två tysta mus i huset och fullständigt struntat i den farliga katten som springer omkring här hemma. När jag tänker på detta låter det helt sjukt!

Varför gör man så? Är det något genetiskt fel? Jag tänker på alla dessa lyxfällan fall som man konstant ser på tv. Jag vågade inte ens titta på programmet på slutet. Snacka om att kasta sten i glashus. Vad kunde vi säga? Vi var lika hemska vi om inte värre! I början kändes det tryggt att se att vi inte var ensamma. En klen tröst även om den var falsk. Hundratusentals svenskar är fast i "skuldfällan" eller amorterar inte på sina bolån. Och vi vet ju alla att bostadsbubblan kommer förr eller senare! Alla lånar, alla konsumerar. Det har blivit vardag i vårt land! 

Jag vet att jag inte är ensam....

Men det känns så. 

Stackars min fina brevlåda. Det med lyckliga huset. Vilka hemska brev du får. 

tisdag 12 januari 2016

Efter chocken...

Jag hade väldigt svårt att somna igår. Vred och vände på mig nästan hela natten, och tusen tankar for runt i huvudet.  Det gick inte att varva ner. Det kändes som om huvudet var satt i brand för att fungera på autopilot och lösa den här hemska situationen. Olika scenarion flög förbi, och precis när jag trodde att jag hade löst problemet kom jag på ett nytt problem, och ett nytt problem och så höll det på hela natten.
Jag har hört någonstans ifrån, att om man har ett problem, så ska man tänka så det knakar på det aktuella problemet, för till slut kommer hjärnan  på en lösning helt av sig själv.  Låter enkelt, men faktum är att nu har hjärnan börjat bearbeta chockbeskedet från kronofogden.  Det kändes mindre skrämmande att tänka på det idag. Jag kände mig nästan förlåtande mot mig själv. Visst har vi varit oerhört slarviga med vår ekonomi, men faktum är att jag kunde inte göra något när jag förlorade mitt välbetalda jobb. Jag hamnade i chock, men redan veckan därpå insåg jag den bittra sanningen, att jag inte skulle få ett lika välbetalt jobb då jag saknade utbildning. Jag hade haft enorm tur med mitt gamla jobb och nu var turen slut. Men jag gav inte upp utan kämpade vidare och innan den veckan var slut blev jag anställd på ett annat företag, med mycket mindre betalt men jag hade iallafall avvärjt den största katastrofen. Jag blev inte arbetslös. 

Oturen tog inte slut där, då maken blev arbetslös istället! Och sakta men säkert blev ekonomin mer och mer ansträngd. Han hittade några extra jobb här och där och gjorde så gott han kunde så vi kunde hålla oss någorlunda flytande.

 Efter ett tag upptäckte jag att jag var gravid! Vi var överlyckliga över det positiva graviditetstestet, men, med tanke på den ekonomiska situationen, var tillfället inte den bästa tänkbara, men det fanns inte ens i våra tankar. Lyckan visste inga gränser! Efter åratal av missfall och olika utredningar skulle vi äntligen få barn!  I samma veva när vi levde i den där lyckobubblan köpte vi en ny bil på avbetalning och efter ett tag beslutade vi att vi skulle köpa hus. Det var en sån där sista chansen till hus paniklösning.  Vi ville så gärna bli med hus nu när vi skulle få barn att vi chansade.  Huset var ett fynd, och vi kände att det var nu eller aldrig. Vi var övertygade om att alla problem skulle lösas, och boendekostnaden skulle sjunka med över hälften då vår hyreslägenhet var väldigt dyr. Så okej, jag medger, det kanske inte var det dummaste vi kunde ha gjort, men rädslan över att vi nu kanske förlorar vårt älskade hem äter upp en inifrån. Bor man i hyreslägenhet kan man alltid få hjälp och bidrag. Nu finns ingen hjälp att få....

Summa summarum, alla dessa små faktorer gjorde att vi hamnade efter mer och mer. Föräldraledigheten knäckte vår ekonomi, och det faktum att min man var arbetslös så länge.Nu har han fått ett välbetalt jobb på den nya bostadsorten, medans företaget jag arbetade på har gått i konkurs under min mammaledighet!  

Jag kommer att vara föräldraledig till sista juli i år. Sedan vet jag inte vad jag ska göra. Jag hade planerat att börja studera till hösten för att förhoppningsvis få en tryggare framtid. Nu vet jag inte om det ens är en möjlighet.

Jag vet att vi måste sätta oss ner och göra en plan, men det känns väldigt tufft. Min man och jag har undvikit ämnet, mest för att vi är rädda för den bittra sanningen och för att undvika bråk. Men innan veckan är slut, skall detta göras!  Panik!!!

måndag 11 januari 2016

Jag är mitt i livet, och jag är en "fuck-up"

Det finns en uppsjö av aktiebloggar. Men när jag googlar på bloggar som tar upp ämnet skuld så går jag bet. Det finns vissa bloggar men inga är uppdaterade på evigheter. Med ljus och lykta söker jag efter inspiration. Efter någon form av hopp. De måste finnas likasinnade i vårt land som också kämpar. För jag har beslutat idag, att oavsett hur svårt det blir måste jag kämpa. Jag måste lägga in en högre växel och sluta tro att samhället fixar det här åt mig, för det händer inte. Endast jag kan ordna upp detta. Självklart ser även helvetesmyndigheten (kronofogden) till att jag gör rätt för mig, men vem vill vara idiotförklarad och känna sig som ett barn där myndigheten tvingas gå in i ens privatekonomi ? Det är uppenbart att kaptenen på den här skutan måste vara inkompetent.  Det har väl ingen missat vid det här laget?
Det är knappast så att jag vinner vuxenpoäng ligan eller något annat förtroendepris när det gäller att ta ansvar för sig själv och sin familj!

Jag skäms återigen. Och det med rätta! Jag är mitt i livet, och jag är en "fuck-up"

Hur hårt någon annan än dömer mig, är det inget mot hur hårt jag dömer mig själv. Faktum är att jag har börjat hårdgranska mig själv mer nu än någonsin på sista tiden.  Jag har insett att jag är mitt i livet, och enligt mina mått mätt, borde livet vara ganska behagligt nu. Istället har jag fått en kalldusch. Behagligt finns inte ens på kartan. Det är iskallt där jag befinner mig just nu.

Men som sagt, jag har valt att kämpa. Mannen tycker för det mesta att jag är naiv. Han är inte så värst intresserad av att prata ekonomi och blir mest irriterad när ämnet kommer upp på tapeten.  "jag har haft det såhär hela livet " säger han.  Vad kan man svara på det? Kommer bara på en motfråga då, nämligen ,varför?  Jag har haft en ganska bra ekonomi större delen av mitt liv. Haft en bra inkomst, jobbat hårt och till och med kunnat spara i fonder och aktier en gång i tiden. Antar att när det kommer till pengar har vi varit varandras motsatser. Han anser sig själv komma från arbetarklass, där han växte upp med en ensamstående mamma i en av Stockholms sämre förorter. Själv växte jag upp med lyckligt gifta föräldrar i en fin villa i ett fint område, och vi hade även sommarhus i Stockholms skärgård och hus utomlands. Pengar var aldrig en bristvara och jag var ganska bortskämd under hela uppväxten.

Nu har vi varit gifta i några år och i början av vårt förhållande pratade vi ofta om pengar. Jag hade det ganska gott ställt medan han hade flera betalningsanmärkningar och skulder. Min blivande man hade tappat hoppet om sin ekonomi, men jag hjälpte honom att tro på sig själv och vi gjorde en budget och han tackade ja till alla möjliga jobb, och inom loppet av två år var han ren i namnet och framtiden såg återigen ljus ut.  Vi var ett sammansvetsat par som peppade varandra, trots att jag i samma veva vart av med mitt välbetalda jobb. Men vi fortsatte att kämpa och var fast beslutsamma om att en dag skulle allting ordna upp sig. Och det gjorde det. Ett tag. Nu har helvetet börjat igen....



beslut från helvetesmyndigheten

Panik. Magont. Tårar och skam.  Hemska adjektiv som beskriver min vardag. Jag har försökt hålla modet uppe, gett sken av att allting är bra och kommer att bli bra. Men idag tog det stopp. Idag kom det där brevet till min fina nyinköpta brevlåda med motiv på ett lyckligt hus på en idyllisk villagata någonstans i vårt vackra avlånga land. Ni vet en sån där brevlåda som beskriver att här bor en normal Svensson familj med två barn, villa, vovve och Volvo. Här pågår inget skumt, utan här är vi lyckligt gifta och ekonomin är kanske inte på topp, men vi har det bra ställt och har råd med det där lilla extra då och då, och har råd att köpa en ny Mio soffa och åka till Thailand på semester familj! Ja så borde det vara! Men det är det inte. Bakom den här brevlådan bor ett gift par med barn, vars ekonomi är rent ut sagt åt helvete med ett stort H! För just idag kom det där brevet från kronofogdemyndigheten att både herr och fru i denna familj har fått löneutmätning.

Den första känslan som sprider sig i kroppen när jag med darrande händer öppnar brevet är skam. Jag skäms. Jag börjar få ont i magen. Det är inte bara ett brev från helvetes myndigheten om att nu ska vi dra ett x antal kronor från din lön, utan ett bevis på att jag har misslyckats! Totalt!

 Jag är det svarta fåret i samhället och här i vårt fina villakvarter. Jag är inte vuxen nog att ta ansvar över min egen ekonomi, utan nu måste helvetesmyndigheten ta över. Idiot och omyndig förklara mig. Ta mina surt förvärrade småslantar ifrån mig, och se till att rättvisa skippas! Jag inser att jag har hamnat i skam hörnan likt ett barn, och det spelar ingen roll hur jag känner eller vilka förklaringar jag har, nu har någon gett mig timeout och duktigt får jag ensam stå där i skam hörnan och skämmas. Och tro mig, jag skäms! 

Utan vidare tanke börjar jag direkt tänka på att tänk om mina vänner, släktingar eller ännu värre våra föräldrar får reda på hur illa det är! Fast det finns något ännu värre, tänk om våra grannar får veta? Hur skulle inte snacket gå på gatan då?

 Vid det här laget for tusen tankar runt i skallen på mig. Maktlöshet, skam, rädsla och åter skam. Plötsligt börjar jag tycka synd om våra barn. Vad har vi som föräldrar gjort? Hur kunde det bli såhär illa? Tänk om vi inte kommer att klara oss? Tänk om mannen inte har råd att tanka bilen och ta sig till jobbet och tänk om vi inte har råd med mat till barnen?  Och våra andra skulder, hur ska vi betala dom nu när det utmäter vår lön. Vi får endast behålla så det räcker till boendekostnader och mat. Ingen tar hänsyn till våra andra skulder. Och om vi inte betalar dom kommer skulderna att hamna hos helvetesmyndigheten och då finns det stor risk att vi blir bostadslösa!!! 

Inombords vrålar jag av panik, men jag får inte fram ett ord. Mannen och jag börjar småbråka, jag tappar humöret och skriker till ett av mina barn lite väl hårt. Barnet reagerar och börjar gråta. Jag vill också gråta! Åter skäms jag. Mannen åker till jobbet. Vi är inte osams. Jag trycker ner mina känslor långt ner någonstans i kroppen och hör mig säga till mannen att "vi kommer att fixa det här".....