beslut från helvetesmyndigheten

Panik. Magont. Tårar och skam.  Hemska adjektiv som beskriver min vardag. Jag har försökt hålla modet uppe, gett sken av att allting är bra och kommer att bli bra. Men idag tog det stopp. Idag kom det där brevet till min fina nyinköpta brevlåda med motiv på ett lyckligt hus på en idyllisk villagata någonstans i vårt vackra avlånga land. Ni vet en sån där brevlåda som beskriver att här bor en normal Svensson familj med två barn, villa, vovve och Volvo. Här pågår inget skumt, utan här är vi lyckligt gifta och ekonomin är kanske inte på topp, men vi har det bra ställt och har råd med det där lilla extra då och då, och har råd att köpa en ny Mio soffa och åka till Thailand på semester familj! Ja så borde det vara! Men det är det inte. Bakom den här brevlådan bor ett gift par med barn, vars ekonomi är rent ut sagt åt helvete med ett stort H! För just idag kom det där brevet från kronofogdemyndigheten att både herr och fru i denna familj har fått löneutmätning.

Den första känslan som sprider sig i kroppen när jag med darrande händer öppnar brevet är skam. Jag skäms. Jag börjar få ont i magen. Det är inte bara ett brev från helvetes myndigheten om att nu ska vi dra ett x antal kronor från din lön, utan ett bevis på att jag har misslyckats! Totalt!

 Jag är det svarta fåret i samhället och här i vårt fina villakvarter. Jag är inte vuxen nog att ta ansvar över min egen ekonomi, utan nu måste helvetesmyndigheten ta över. Idiot och omyndig förklara mig. Ta mina surt förvärrade småslantar ifrån mig, och se till att rättvisa skippas! Jag inser att jag har hamnat i skam hörnan likt ett barn, och det spelar ingen roll hur jag känner eller vilka förklaringar jag har, nu har någon gett mig timeout och duktigt får jag ensam stå där i skam hörnan och skämmas. Och tro mig, jag skäms! 

Utan vidare tanke börjar jag direkt tänka på att tänk om mina vänner, släktingar eller ännu värre våra föräldrar får reda på hur illa det är! Fast det finns något ännu värre, tänk om våra grannar får veta? Hur skulle inte snacket gå på gatan då?

 Vid det här laget for tusen tankar runt i skallen på mig. Maktlöshet, skam, rädsla och åter skam. Plötsligt börjar jag tycka synd om våra barn. Vad har vi som föräldrar gjort? Hur kunde det bli såhär illa? Tänk om vi inte kommer att klara oss? Tänk om mannen inte har råd att tanka bilen och ta sig till jobbet och tänk om vi inte har råd med mat till barnen?  Och våra andra skulder, hur ska vi betala dom nu när det utmäter vår lön. Vi får endast behålla så det räcker till boendekostnader och mat. Ingen tar hänsyn till våra andra skulder. Och om vi inte betalar dom kommer skulderna att hamna hos helvetesmyndigheten och då finns det stor risk att vi blir bostadslösa!!! 

Inombords vrålar jag av panik, men jag får inte fram ett ord. Mannen och jag börjar småbråka, jag tappar humöret och skriker till ett av mina barn lite väl hårt. Barnet reagerar och börjar gråta. Jag vill också gråta! Åter skäms jag. Mannen åker till jobbet. Vi är inte osams. Jag trycker ner mina känslor långt ner någonstans i kroppen och hör mig säga till mannen att "vi kommer att fixa det här".....