Jag är så tacksam över mitt nya timjobb. Nedstämdheten och den ständiga oron som jag har brottats med på grund av ekonomin är nästan borta. Jag har inte haft tid att tänka! Sedan intervjun har jag arbetat varje dag förutom 2 dagars ledighet. Jag känner mig inte ett dugg trött, trots att jag fortfarande går upp på nätterna med de små när de vaknar, utan tvärtom, det känns som om jag är piggare och gladare än på länge. Det är så skönt att komma hemifrån ett par timmar varje dag, att få umgås med andra vuxna och känna att man gör någon nytta. Sedan tycker jag att mina arbetspass är perfekta, endast 6 -7 timmar på vardagarna, och ibland något längre på helgerna. Idag ska jag arbeta 16-21, vilket är perfekt. Hela dagen har gått åt att gosa och stoja med familjen. Barnen kräver sitt. Men det känns tryggt att lämna dom med pappa några timmar medan jag går och tjänar ihop en extra slant till familjen. Tyvärr är vårdlönen inte något att direkt hurra över, men jag trivs väldigt bra. Jag älskar att jobba med människor, att det händer något hela tiden, och att det man gör är något viktigt, något meningsfullt, inte bara för mig, utan även för de jag vårdar, hjälper och tröstar. Det känns inte så svårt att gå till jobbet när man älskar det man gör. Och det gör jag.
På något mirakulöst sätt klarade vi oss även denna månad trots all sjukdom och extra kostnader i samband med detta, men det blev såpass tight att jag var tvungen att skjuta på en räkning för att vi överhuvudtaget skulle klara oss. Nu har jag ca 250 kr kvar i plånboken, vilket ändå känns som en lyx, då det endast är 4 dagar kvar till barnbidraget. Tack gode gud för att man bor i Sverige och har rätt till barnbidrag! Men att leva såhär pass på gränsen hela tiden känns väldigt otryggt. Men just nu har vi inget annat val än att acceptera den här situationen och göra det bästa vi kan med det vi har....
